Vi var på SÖS förra veckan då jag blev så himla orolig gällande bebisens rörelser i magen. Hon brukar vara jättevild på kvällen mellan 19-23 och vi brukar sitta i soffan och skratta åt hur magen hoppar och hur hårt hon sparkar. Men i torsdags var det inte så, kände rörelser men upplevde dom som slöa. Blev uppmärksam direkt, men avvaktade. Till slut var det ju det enda jag kunde tänka på, tänkte att hon hade trasslat in sig i navelsträngen och därför inte var lika stark i sina rörelser. Ringde till förlossningen och dom tyckte att vi skulle komma in. Och jag som har sån sjukhusfobi började såklart störtgrina för att jag var tvungen att åka in oförberedd. Grät hela vägen in och väl på förlossningen kunde jag inte ens tala för mig. Så jobbigt, men jag förklarade att jag tyckte att det var jobbigt att vara där, blandat med oro såklart. Men dom var ju så himla gulliga och sa att jag iallfall var på rätt ställe ifall någon inte stod rätt till med bebisen. Fick lägga mig ner och så satte dom en CTG för att kolla bebisens hjärta. Fick ligga så ett tag eftersom hon var stressad på grund av mig och dom ville inte gå vidare eller släppa iväg mig förens hennes hjärtslag hade gått tillbaka till det normala. Efter ca 40 minuter kom det inte en läkare som gjorde ultraljud och konstaterade att allt såg bra ut. Fint flöde i navelsträngen och en bebis som rörde på sig som vanligt. Fick en tid för ett tillväxtultraljud dagen efter. Så på fredagen var vi inne igen, det fanns en liten misstanke om att jag kanske hade för mycket fostervatten, men så var inte läget. Allt såg fint ut och lilla kickan låg mitt på kurvan när dom uppskattade hennes vikt. Det syntes öven att hon har en massa hår ;) Efter ultraljudet blev jag skickad till specialmödrarvården där jag återigen fick sitta med CTG samt trycka på en knapp varje gång jag kände rörelser. Satt i en halvtimme och sedan fick jag träffa läkaren som sa att dom inte hittar någon som skulle kunna vara fel. Hon sa att det var jättebra att jag var uppmärksam och skulle jag bli orolig igen så skulle jag höra av mig. Hellre att jag kommer in en gång för mycket än en gång för lite. Så skönt att höra dom säga det och så skönt att dom var så himla noggranna och tog så väl hand om mig. Känns väldigt tryggt! Jag tror helt enkelt att kickan har bytt dygnsrytm då hon numera sparkar som mest när jag går och lägger mig (vid 23). Fy vad jobbigt det är att oroa sig...

 

Var hos barnmorskan idag och allt såg bra ut. Kickans hjärta slog med 152 slag/minut, mitt SF-mått är nu 37 och jag står stilla på 6 kilos viktuppgång. Nästa gång är det sista besöket! För övrigt så mår jag bra, har fått sjukt svullna händer och fötter men det är inget som stör mer än att skorna sitter lite hårt. Mår fortfarande illa och det har jag ju gjort hela graviditeten, halsbränna har jag också. Sover faktiskt väldigt bra och är bara uppe och kissar två gånger per natt och somnar om direkt. Kommer på mig själv med att tänka att "det kommer bli värre mot slutet" men nu är vi ju vid slutet och jag är glad att jag inte har någon foglossning eller något som gör det jättejobbigt för mig. Väldigt tacksam över att jag har fått må så pass bra även denna graviditet ♥

 

 

 

Winston kom till världen med ett planerat kejsarsnitt som jag själv tog beslut om att få på grund av min panikångest. Allt gick jättebra och jag är så nöjd med hur allt gick, ingen panik alls, utan jag var så förberedd att jag gick in i mig själv under operationen. När jag hörde Winstons skrik så var det som om jag vaknade upp, och därefter var det bara lycka och jag tänkte inte alls på att dom sydde ihop mig medan han låg på mitt bröst.

 

Den här gången har jag också valt att göra ett planerat kejsarsnitt. Jag var på SÖS i måndags för ett snittsamtal som tog ca 10 minuter och sedan var det klart - jag är beviljad ett planerat kejsarsnitt och jag har fått ett datum. Den här gången gick läkaren snabbt igenom förra snittet, att allt hade gått bra och frågade varför jag ville göra ett planerat snitt. Jag sa att det är på grund av min panikångest som är väldigt starkt sammankopplad med sjukhusmiljön och jag vill inte alls få några sådana känslor i samband med att mitt barn kommer till världen. Jag behöver veta NÄR jag ska vara på sjukhuset och veta på en ungefär VAD som kommer att hända så att jag kan förbereda mig mentalt. För er som inte lider av panikångest så är det väldigt svårt att förklara hur det känns, men i det stora hela så känns det som om jag ska dö, och även fast jag vet att jag inte gör det så går det inte att tänka logiskt mitt i en attack. Läkaren frågade om jag har tänkt igenom noga att det ökar i risk med varje snitt (med tanke på att jag är ung så påpekade hon att jag kanske vill ha fler barn, det är fullt möjligt att göra ett tredje snitt, men risken ökar) och att jag efter två snitt inte har möjlighet att föda vanligt om det blir en tredje gång. Sedan tog hon även upp risken med infektion, blödning och blodpropp. Allt detta är jag väl medveten om och har vägt in i mitt beslut. Sedan var det inte mer än så. Fick hem ett brev igår med tid och datum för inskrivning/genomgång och själva kejsarsnittet. 

 

Även om det här är vad jag vill göra så känner jag mig inte direkt lättad, det gjorde jag inte förra gången heller. Minns att jag fick prata med överläkaren, som skulle ta det slutgiltiga beslutet och hon gav mig en tid direkt på plats. När jag väl kom utanför dörrarna på SÖS så brast det totalt och jag var tvungen att ta på mig solglasögonen så jag kunde gråta. Det kändes så läskigt att jag hade tagit ett så stort beslut själv, men ändå innerst inne så lättad att dom inte försökte övertala eller tvinga. Efter några dagar kändes allt bra igen och så var det den här gången också. Hela veckan har jag vaknat runt fyra på morgonen och legat och tänkt katastroftankar om hur allt går åt helvette den här gången och att jag minsann måste ringa och boka av min tid och försöka föda vanligt. Men igår när jag fick brevet hem med datumet och information om förberedelser så känns allt rätt.Klart oron sitter kvar, men risker finns det ju med en vanlig förlossning också, där har man ju ingen aning om hur det ska gå. Nu räknar vi ner till juli och hoppas på det bästa ♥ 

 

 

När Kickan kommer blir det ju verkligen compact living här hemma och smarta lösningar är ett måste. Hon kommerju behöva ha sina kläder någonstans och jag tänkte prova att göra något liknande. Att hänga upp några hyllor och under den nedersta sätter man en stång så att det går att hänga kläder där. På hyllan kan man förvaringskorgar för strumpor, byxor och bodys, och så hänger man overaller, klänningar och koftor. Barngalgar från IKEA (5 st för 39 kr, som tyvärr inte finns i vitt) och förvaringskorgar från H&M Home. 

Idag går jag och magen in i vecka 31.Var hos barnmorskan igår och allt såg bra ut förutom att mitt järnvärde fortfarande är dåligt!? Har ju varit så duktig på att äta mina järntabletter...men hon sa att jag inte behöver oroa mig, bara att fortsätta med tabletterna. Kickans hjärta slog med 148 slag/minut, jag har totalt gått upp 5 kg och SF-måttet var 30. I och med att det blev ett "stort" hopp från förra mätningen (så SF-måttet var 25) så frågade hon om det var ok att hon skickade mig på ett tillväxtultrajud - jag som hade tänkt att be om ett tyckte att det var mer än ok :) Så skönt att få kolla fostervattnet och navelsträngen och se att allt är ok innan det är dags att träffa henne på riktigt (och kanske dubbelkolla att det verkligen är en liten tjej därinne). Fick även lite pepp inför mitt snittmöte på måndag, hon tror inte alls att det blir några problem, men sa att jag ska stå på mig om dom börjar prata om att "föda vanligt". 

Igår började Fredrik jobba igen efter att ha varit hemma med oss i lite mer än två månader och det känns kan jag säga. Var så sjukt trött igåt och hade ont överallt. Dock var det ju full fart igår med besök hos barnmorskan och sedan eftermiddagen i parken. Idag har jag varit och hämtat paket och sedan tagit Elton på en runda och jag känner mig helt slut! Kan ju även bero på min järnbrist, men ändå, det är stor skillnad på att vara två och sedan helt plötsligt göra allt själv igen. Och med magen är man ju inte jättesmidig heller. Men det är inte mycket som är annorlunda från förra veckan, hon sparkar runt där inne och jag mår lite illa då och då, och får sammandragningar vid ansträngning. Hon verkar ligga ganska högt upp för jag kan knappt sitta i soffan utan att få andnöd, det är ett himla tryck uppåt. Halsbrännan är tack och lov borta, men jag orkar knappt äta något innan jag blir proppmätt och sedan känner jag mig mätt hur länge som helst. Man kanske ska försöka få till en magbild den här veckan, fasiken vad dålig jag är på det den här gången...

I tisdags gick jag och magen in i vecka 22. Tycker att det går lite långsamt nu, men å andra sidan så kan det ju vara sista gången jag är gravid så jag njuter! Jag är en person som gillar att vara gravid. Det är en fantastisk känsla att bära på ett litet liv i magen och att känna sparkar är så coolt! Jag känner rörelser varje dag och det är så mysigt. Att det gör lite ont ibland, att man är supertrött eller att man mår sjukt illa tycker jag inte är så farligt, det är klart att vissa dagar är jobbiga men när man tänker på varför man mår dåligt så är det ingenting i jämförelse med vad som väntar! Jag mår fortfarande illa vissa dagar, och då är det ordentligt! Lite halsbränna har jag även börjat att få, har inte kännt av det alls den här graviditeten (med Winston var det konstant!) men nu börjar det komma. Kissar varje eller varannan timme under natten, vilket såklart bidrar till att jag är väldigt trött om dagarna. En bra natt är jag bara uppe fyra gånger...Nästa vecka ska jag till barnmorskan och då kommer vi börja mäta magen. Var där sist i vecka 18 och fick höra bebisens hjärta (154 slag/minut). Passade även på att väga mig och hade då bara gått upp ett halvt kilo. Det hjälper att ha hund och en ettåring som man måste jaga hela dagarna ;) 

 

Idag har vi varit på det "riktiga" rutinultraljudet (förra gången visade det ju sig att jag bara var i v. 16 och därför kunde dom inte göra ett ordentligt ultraljud). Vi fick samma läkare som när vi gjorde RUL med Winston, och det kändes väldigt bra då han var sjukt noggrann förra gången. Och det var han nu också. Allt såg fint ut, det är så himla häftigt och faktiskt lite läskigt att kunna titta på bebisens hjärta, hjärna och lungor. Men så skönt att höra att allt ser bra ut. Och om doktorn har rätt så blir det en liten flicka :)

Jag var sååå inställd på att det var en pojke (och med Winston var jag så säker på att det var en liten tjej i magen). Det känns liksom fortfarande inte som om det är sant, och helt hundra kan man ju inte heller vara egentligen...;) men vi fick bilder som enligt doktorn visar tydligt att det är en liten flicka därinne :) Fredrik var helt säker på att det var en liten tjej och blev så glad när han fick höra att det var det. Namn har vi redan kommit överens om, men det håller vi lite på tills hon är här, men det börjar på J. Jag blev framflyttad tre dagar så jag är nu i vecka 21 (20 + 1) och beräknat förlossningsdatum är den 20 juli. 

Idag går vi in i vecka 18 (17+0). Ganska jobbigt att jag blev flyttad två hela veckor tillbaka, har ju redan läst om allt som händer den här veckan med bebisen. Har inte börjat fota magen än, tänkte göra det när jag går in i v.20. Tror att jag känner små rörelser redan, har ju läst att man känner tidigare med andra barnet (med Winston kände jag honom första gången i v. 25 men då hade jag även moderkakan i framvägg, nu låg den i bakvägg), mysigt är det iallafall, ser framför mig dom små sprattlande benen som vi såg i måndags ♥ Har insett att jag helt plötsligt inte mår lika illa längre. Man har liksom inte tid att känna efter lika noga när man har en liten 1- åring att ta hand om. Men illamåendet har varit riktigt intensivt från och med v.8 men nu är det bara på morgonen och om jag inte äter i tid. För övrigt är jag väldigt kissnödig hela tiden, och även ganska grinig emellanåt - har skällt på folk i kön, folk på gatan och stackars Fredrik så klart. Så här var jag inte med Winston! Får ibland en släng av ischias så det ilar i skinkan men det går över fort. I helhet mår jag väldigt bra än så länge, jag gillar inte att klaga, jag är så glad och tacksam över att jag får uppleva detta igen, så det ska vara något extremt om jag ska tycka att det är riktigt jobbigt. 

Har inte lika mycket cravings som jag hade med Winston, men några grejer är extra gott just nu: Råa morötter, apelsiner, lättsaltade riskakor, vitt rostat bröd med smör och ost, och sallad. Vill helst äta sallad till både lunch och middag. Blir lite äcklad av ris, pasta och potatis (och jag som ÄLSKAR pasta!). Klunkar även en massa iskallt vatten. Två saker jag har kännt mig sugen på men inte "unnat mig" är Fanta och prinsesstårta, haha :) Försöker ta det lugnt med sockret och andra onyttigheter, men är ändå inte speciellt sugen på sånt. 

 

 

Igår var vi på sös för att göra ett rutinultraljud. Det visade sig att jag inte alls var i vecka 19 som vi trodde, utan i vecka 17 (16 + 3). Alltså var det alldeles för tidigt för att kunna göra en ordentlig undersökning av alla organ. Men, vi fick ju se det lilla hjärtat slå för första gången ♥ Åh vilken lättnad det var! Såg hela profilen, små händer och benen som sparkade som bara den :) Helt otrolig känsla. Men Winston fick jag ju se honom i v. 9. Inte för att man såg så mycket men jag såg ett litet hjärta som slog och det kändes mycket mer "säkert" inför rutinultraljudet, då visste jag att det var en liten därinne i magen. Den här gången blev jag faktiskt nekad till att göra ett tidigt ultraljud för att stilla min oro. Utan medicinsk indikation så tyckte barnmorskan att det inte fanns någon anledning att göra det. Jag fick helt enkelt ha "is i magen och vänta till RUL". Det har varit riktigt jobbigt att gå och oroa sig och inte kunnat vara glad, se framåt eller våga tänka att vi ska få en till skatt. Men nu har vi sett den lilla :) Självklart återstår ett RUL för att se att allt är som det ska med bebisen, så visst finns det fortfarande mycket oro. Den 4 mars ska vi dit igen. 

Winston växer så det knakar och väldigt snart har vaggan (och även liggdelen i vagnen, där han nu sover för det mesta) gjort sitt. Vi har ju en spjälsäng i hans rum (han och Leo delar rum) men det känns inte ok att börja lägga honom därinne redan. Vi vill ju helst att han ska sova hela natten "på riktigt" innan de sover tillsammans så att Leo ska slippa bli väckt. Än så länge har vi ju ingen fast rutin på lillemans sömn så det känns som sagt inte aktuellt än. Hittade den här sängen - Troll Bedside Crib som skulle passa oss jättebra! Kommer i så fall ha sidan uppe så att det blir som en liten spjälsäng, madrassen han måtten 89x39, så då borde han ju kunna sova i den tills han blir ca 1 1/2 år. Vill ju inte ha den stora spjälsängen ute i sovrummet/vardagsrummet då den tar alldeles för stor plats. Men denna blir nog perfekt! Det är ett litet pussel att bo på 68 kvm ( med 1 sovrum!) när man har hund, bebis och en 10- åring varannan vecka, ;)