Jag och magen gick in i vecka 34 i tisdags så idag ligger vi alltså på 33+2. Var hos barnmorskan i fredags och allt såg bra ut, Mitt järnvärde ha äntligen gått upp - dippade ju rejält från 117 ner till 108 och sedan ner till 101 men nu var det uppe i 114. Så skönt! SF-måttet var 33 och jag har nu gått upp 6 kg. Kickans hjärta slog med 152 slag/minut. Min barnmorska tyckte att jag såg så himla pigg och fräsch ut, det tackar vi för :) Sover ca en timme varje eftermiddag nu och känner mig som en ny människa efter det. Winston sover ca 2,5 timmar på eftermiddagarna så jag kombinerar att läsa eller se på ett avsnitt av en serie och sedan sova en stund. Jag tror att bebis har fixerat sig eller iallafall sjunkit ner en bit för det trycker inte alls lika mycket uppåt men däremot neråt...asså fasiken vad det ilar och gör ont. På kvällarna kan jag ibland inte ens lyfta fötterna för varje steg gör ont. Tur att det är mest på kvällen annars hade det blivit jobbigt att gå ut med Elton. Jag märker att kroppen inte orkar så mycket längre. Idag gick vi till posten för att hämta ut paket, sedan hem och lämna paketen och ut igen med Elton en sväng. När vi väl kom in så kände jag mig helt förstörd - sammandragningar, svettig och ischias. Nu sover Winston och jag tror minsann att jag ska gå och lägga mig jag med så att jag får sova lite extra. Ligger ju och nojjar på nätterna och känner efter sparkar, är så rädd att något ska gå fel när det är så nära nu...Sen kan jag även få akut dödsångest och tänka att något kommer hända under kejsarsnittet och Winston kommer bli utan mamma och då blir jag så ledsen så jag ligger och gråter. Herregud säger jag bara, att man ska vara så himla orolig och katastroftänkande jämt...nä nu tar jag en powernap!