Igår gick vi in i vecka 39! Idag var jag på mitt sista besök hos barnmorskan och allt såg bra ut. Kickans hjärta slog med 146 slag/minut, jag har totalt gått upp 6,5 kg den här graviditeten och mitt SF-mått var 38. Hon frågade om jag hade problem med mitt bäcken för "bebisen ligger lite utanför". Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt vad hon menade med det. Hon sa att huvudet fortfarande var ruckbart och att hon alltså inte är fixerad än. Kanske var det hon menade? Jag har ju haft ganska ont den senaste veckan, när jag står upp blir det ett tryck neråt som inte är skönt alls och att gå ut med Elton är ganska jobbigt, det hugger, skär och ilar. Jag vill inte klaga men nu är det inte lätt som en plätt längre, magen är dessutom helt enorm, mycket större än med Winston och en helt annan form, mer spetsig. Järnvärdet var riktigt bra nu, uppe på 121 vilket är mer än när jag skrev in mig. Jag sover tack och lov bra och går bara upp en gång för att kissa och somnar sedan om direkt. Är relativt pigg om dagarna och sover en liten nap varje eftermiddag. Får lite dåligt samvete över att jag inte kan leka med Winston som vanligt, lilla härtat, han säger "mamma, bybba, sitta" som betyder att jag ska sitta på golvet med honom och bygga lego. Sitta på golvet är inte skönt alls och att komma upp igen är ett litet projekt. Han har blivit lite extra mammig också och jag undrar om han känner att något är på gång eller att jag helt enkelt inte är lika aktiv som vanligt. Kommer bli så jobbigt att vara ifrån honom medan vi är på sjukhuset, jag har aldrig varit ifrån honom en enda natt, max några timmar. Är så rädd att jag ska bli lite sentimental på morgonen när vi åker in och att det utlöser panik på sjukhuset,,,just nu känner jag mig dock lugn inför snittet, mest för att det hela är så overkligt så det går inte att föreställa sig. Förra gången var jag helt lugn tills dom sa "då är det dags att gå ner till operationen" då jäklar fick jag fjärilar i magen, men när vi klev in i operationssalen så blev det liksom så verkligt att det blev overkligt och jag gick in i mig själv totalt. Hoppas bara att allt går lika bra som sist. Men jag kan också känna, whatever, snittet är bara transportsträckan till vår bebis, det varar inte för evigt.