Winston kom till världen med ett planerat kejsarsnitt som jag själv tog beslut om att få på grund av min panikångest. Allt gick jättebra och jag är så nöjd med hur allt gick, ingen panik alls, utan jag var så förberedd att jag gick in i mig själv under operationen. När jag hörde Winstons skrik så var det som om jag vaknade upp, och därefter var det bara lycka och jag tänkte inte alls på att dom sydde ihop mig medan han låg på mitt bröst.

 

Den här gången har jag också valt att göra ett planerat kejsarsnitt. Jag var på SÖS i måndags för ett snittsamtal som tog ca 10 minuter och sedan var det klart - jag är beviljad ett planerat kejsarsnitt och jag har fått ett datum. Den här gången gick läkaren snabbt igenom förra snittet, att allt hade gått bra och frågade varför jag ville göra ett planerat snitt. Jag sa att det är på grund av min panikångest som är väldigt starkt sammankopplad med sjukhusmiljön och jag vill inte alls få några sådana känslor i samband med att mitt barn kommer till världen. Jag behöver veta NÄR jag ska vara på sjukhuset och veta på en ungefär VAD som kommer att hända så att jag kan förbereda mig mentalt. För er som inte lider av panikångest så är det väldigt svårt att förklara hur det känns, men i det stora hela så känns det som om jag ska dö, och även fast jag vet att jag inte gör det så går det inte att tänka logiskt mitt i en attack. Läkaren frågade om jag har tänkt igenom noga att det ökar i risk med varje snitt (med tanke på att jag är ung så påpekade hon att jag kanske vill ha fler barn, det är fullt möjligt att göra ett tredje snitt, men risken ökar) och att jag efter två snitt inte har möjlighet att föda vanligt om det blir en tredje gång. Sedan tog hon även upp risken med infektion, blödning och blodpropp. Allt detta är jag väl medveten om och har vägt in i mitt beslut. Sedan var det inte mer än så. Fick hem ett brev igår med tid och datum för inskrivning/genomgång och själva kejsarsnittet. 

 

Även om det här är vad jag vill göra så känner jag mig inte direkt lättad, det gjorde jag inte förra gången heller. Minns att jag fick prata med överläkaren, som skulle ta det slutgiltiga beslutet och hon gav mig en tid direkt på plats. När jag väl kom utanför dörrarna på SÖS så brast det totalt och jag var tvungen att ta på mig solglasögonen så jag kunde gråta. Det kändes så läskigt att jag hade tagit ett så stort beslut själv, men ändå innerst inne så lättad att dom inte försökte övertala eller tvinga. Efter några dagar kändes allt bra igen och så var det den här gången också. Hela veckan har jag vaknat runt fyra på morgonen och legat och tänkt katastroftankar om hur allt går åt helvette den här gången och att jag minsann måste ringa och boka av min tid och försöka föda vanligt. Men igår när jag fick brevet hem med datumet och information om förberedelser så känns allt rätt.Klart oron sitter kvar, men risker finns det ju med en vanlig förlossning också, där har man ju ingen aning om hur det ska gå. Nu räknar vi ner till juli och hoppas på det bästa ♥