Vi har ju inte jättestor erfarenhet än av att ha två små barn här hemma, vi har ju bara varit hemma i 11 dagar. Men hittills går det mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag tycker att jag och Fredrik är väldigt duktiga på att känna av situationer och göra saker där det behövs och underlätta för varandra utan att den andre måste be om det eller säga till. I och med att jag inte kan röra mig helt som jag vill eller lyfta något tygre än Jolie så får Fredrik göra rätt mycket som att tvätta, plocka saker från golvet och göra alla lyft med Winston (i och ur barnstolen, upp på skötbordet för bajsblöjor och i och ur sängen). Jag lagar all mat och ser till så att köket ser ok ut samt tar lite mer kring skötandet av Jolie. Men i och med att vi ger flaska till henne så kan även Fredrik mata henne, vilket han tycker är mysigt. Något jag var rädd för innan Jolie kom var att Winston skulle blir Fredrik barn och bebisen skulle bli min. Så skönt att jag inte känner så. Jag ser till att få så många stunder med honom som möjligt - äter alltid frukost och middag tillsammans med honom, har minst en mysig lässtund i soffan om dagen och på kvällen innan han ska sova myser vi i soffan och ser på Pippi och jag byter blöja och tar på pyjsmas medan han står i soffan. Jag borstar hans tänder och gör hans välling och sedan tar Fredrik över och lägger honom i sängen. Varje kväll får jag en stor god nattpuss och det gör mig alldeles varm inombords (han pussar även Jolie god natt ♥) Jag längtar tills jag kan sitta på golvet och leka med honom och bära upp honom ur sängen på morgonen. Dom gångerna jag har varit själv med båda och Jolie måste äta så har jag fått ta till tv:n. Känns inte jättebra eftersom han i vanliga fall bara tittar en liten stund på kvällen, men det är ju inte hela världen och det kommer ju inte alltid vara så. Huvudsaken för mig är att han inte gör illa sig och att jag inte behöver springa upp ur soffan med Jolie medan hon äter, så då tar jag gärna till tv:n för att få det att flyta smidigt. Så än så länge flyter allt bra, även om vi har våra moments då allt krockar (jag måste pumpa, Winston klättrar i soffan, Jolie är hungrig och Elton måste ut...). Här om dagen var vi modiga och åkte en sväng till Ikea, det gick bra. Jolie vaknade så fort vi kom in på Ikea :) Jag hade mjölk med mig (och som tur är var mamma med och kunde springa iväg och värma flaskan) och så blev det ett blöjbyte i skötrummet. På slutet kände jag dock att jag inte riktigt orkade och att det kanske var lite för mycket aktivitet med tanke på snittet.

Klart vår lilla Jolie ska ha den här fina tröjan från Zara :) Klickade hem den idag efter ett tips på Instagram. Hittade även lite annat smått och gott till båda barnen på rean. Zara har verkligen fina barnkläder. 

 

I tisdags var det alltså dags för vårt planerade kejsarsnitt på SÖS. Jag gjorde även mitt förra snitt där och var så nöjd med hur allt gick den gången. Och även denna gång gick allt så bra! Vi var först ut av dagens planerae snitt och var på plats 07.10. Vi fick byta om - Fredrik till sina blåa "papperskläder" och jag till den vita skjortan, nättrosor och knästrumpor. Barnmorskan kom in och lyssnade på bebisens hjärta och kände hur hon låg i magen. Sedan fick jag ta två alvedon och så fick vi vänta på rummet en liten stund. Jag var inte alls nervös, utan det hela kändes bara så overkligt. Strax innan kl 8 kom dom och hämtade oss och så var det dags! Vi tog hissen upp till operationssalen och där inne var det så ljust och fint och solen sken från en klarblå himmel och jag fick en sån positiv känsla!

 

Fick sätta mig på britsen och så satte dom en port i armen direkt eftersom hon bedömde att det skulle bli krångligt och göra ont att försöka sätta den i handen (förra gången var detta det jobbigaste momentet då de gjorde väldigt många försök med att sticka mig). Narkosläkaren började tvätta ryggen och känna efter vart hon skulle sätta spinalen. Fick först en bedövning i huden och sedan satte hon spinalen på första försöket och det gjorde inte ett dugg ont (förra gången sattes den på andra försöket och första träffade en nerv som inte inte alls var så skönt...). Vid det här laget kände jag mig så glad över att desa två moment hade flytit på så himla bra. Fredrik satte på vår musik vi hade med oss, som även denna gång var Elvis :) Sedan fick jag lägga mig ner och dom började sätta upp skynken och tvätta magen och kolla så att bedövningen hade tagit. Från och med att de började operationen tills att Jolie kom ut tog det ca 20 minuter. Anledningen till att det tog lite längre tid är att det var väldigt mycket sammanväxningar i buken från första snittet. 

 

Och när det där skriket äntligen kom - ja då brast det för både mig och Fredrik och tårarna rann hejdlöst - det är så magiskt och obeskrivligt. Läkaren tittade ner på mig över skynket och gratulerade till en fin flicka (Så roligt att det var samma läkare som hjälpte Winston ut till världen). Fredrik fick klippa navelsträngen och så fick hon ligga på mitt bröst en stund. Sedan vägde och mätte dom henne och sedan fick hon ligga i Fredriks famn medan dom sydde ihop mig. 

 

I och med att det var så mycket sammanväxningar i magen så tog hela operationen lite längre tid (ca 1 1/2 timme) och mot slutet började jag känna mer och mer av beröringen. Absolut ingen smärta men lite obehagligt. Jag sa till om det och dom la en bedövning kring själva snittet och värre än så var det inte. Är så nöjd med hur allt gick och hur väl omhändertagna vi blev dagarna efter. Är så tacksam för alla fantastiska läkare, barnmorskor och undersköterskor som gör ett sådant fantastiskt jobb på SÖS!

Dagen innan lilla Jolie kom till världen, sista bilden på magen (eller vi tog iofs några bilder på sjukhuset strax innan snittet). Hann precis gå in i vecka 40 (39+0) denna graviditet. Jag var lite orolig att hon skulle komma innan med tanke på att jag hade ganska mycket förvärkar och inte direkt kunde ligga hemma och ta det lugnt. Men hon höll sig där inne tills det var dags :) Så ofattbart att det var just hon som låg där inne hela tiden, och nu ligger hon här bredvid mig ♥

Nu är hon här! I tisdags, kl 08.46, föddes vår lilla Jolie. Hon vägde 3590 g och var 50 cm lång. Kerjsarsnittet gick bra och vi har nu sovit vår första natt hemma. Jag är så himla glad och tacksam över att allt gick bra och att jag nu sitter här hemma med två helt underbara barn ♥ Ska självklart skriva mer om allt, men det är lite att landa i här hemma nu med två barn :)

Igår gick vi in i vecka 39! Idag var jag på mitt sista besök hos barnmorskan och allt såg bra ut. Kickans hjärta slog med 146 slag/minut, jag har totalt gått upp 6,5 kg den här graviditeten och mitt SF-mått var 38. Hon frågade om jag hade problem med mitt bäcken för "bebisen ligger lite utanför". Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt vad hon menade med det. Hon sa att huvudet fortfarande var ruckbart och att hon alltså inte är fixerad än. Kanske var det hon menade? Jag har ju haft ganska ont den senaste veckan, när jag står upp blir det ett tryck neråt som inte är skönt alls och att gå ut med Elton är ganska jobbigt, det hugger, skär och ilar. Jag vill inte klaga men nu är det inte lätt som en plätt längre, magen är dessutom helt enorm, mycket större än med Winston och en helt annan form, mer spetsig. Järnvärdet var riktigt bra nu, uppe på 121 vilket är mer än när jag skrev in mig. Jag sover tack och lov bra och går bara upp en gång för att kissa och somnar sedan om direkt. Är relativt pigg om dagarna och sover en liten nap varje eftermiddag. Får lite dåligt samvete över att jag inte kan leka med Winston som vanligt, lilla härtat, han säger "mamma, bybba, sitta" som betyder att jag ska sitta på golvet med honom och bygga lego. Sitta på golvet är inte skönt alls och att komma upp igen är ett litet projekt. Han har blivit lite extra mammig också och jag undrar om han känner att något är på gång eller att jag helt enkelt inte är lika aktiv som vanligt. Kommer bli så jobbigt att vara ifrån honom medan vi är på sjukhuset, jag har aldrig varit ifrån honom en enda natt, max några timmar. Är så rädd att jag ska bli lite sentimental på morgonen när vi åker in och att det utlöser panik på sjukhuset,,,just nu känner jag mig dock lugn inför snittet, mest för att det hela är så overkligt så det går inte att föreställa sig. Förra gången var jag helt lugn tills dom sa "då är det dags att gå ner till operationen" då jäklar fick jag fjärilar i magen, men när vi klev in i operationssalen så blev det liksom så verkligt att det blev overkligt och jag gick in i mig själv totalt. Hoppas bara att allt går lika bra som sist. Men jag kan också känna, whatever, snittet är bara transportsträckan till vår bebis, det varar inte för evigt.