Och så var det dags, den där dagen som har kännts sååå långt borta men som man vet närmar sig - Winston ska börja på förskolan. Igår började vi med inskolningen och det är tredagarsinskolning vilket innebär att en förälder är med i tre dagar från 9-14 så att barnet kan lära känna miljön och pedagogerna och samtidigt känna sig trygg eftersom mamma/pappa är där. Den fjärde dagen, vilket blir på tisdag för oss, så ska Winston vara där själv 9-11. Jag får ångest bara jag tänker på det!

Allt gick jättebra igår. Han fick börja dagen med att äta frukost med sina nya kompisar. Han åt dock inte så mycket eftersom det var så mycket liv och rörelse runt omkring och han hade fullt upp med att titta på de andra barnen. Sedan gick vi ut en stund och han  älskade att leka i sandlådan! Vi hade en även en liten fruktstund ute och Winston åt en massa banan :) Sedan var det dags för vila. Han la sig ner en stund på kudden men ville sedan upp och leka med allt kul (speciellt bilarna) som han visste fanns utanför. Eftersom han är van att sova på eftermiddagen runt 12.30 (vilan på förskolan är redan kl. 11) så struntade jag i att försöka få honom att sova och gick ut med honom. Vid 13 var det dags för lunch. Det serverades pastasallad och han åt ganska bra. Efter maten lekte han med klossar och bilar och när det var dags att gå hem vinkade han så gulligt till sina tre pedagoger. Dock ville han inte alls följa med hem när han förstod att vi skulle hämta vagnen, utan ville gärna stanna kvar ute på gården. Idag är Fredrik med honom och så tar jag sista inskolningsdagen på måndag. Sedan är det jag som kommer att hämta och lämna och jag är så nervös över hur det kommer gå (jag kommer ju dessutom ha med mig Jolie dit varje gång).

 

Jag känner mig så otroligt kluven över det här med förskolan. Helst av allt skulle jag faktiskt vilja ha honom hemma med mig och Jolie ett tag till. Vi satte ju honom i kö innan han var 6 månader (och satte 20:e augusti som startdatum eftersom det var tänkt att jag skulle börja jobba då) och visste ju inte då att vi skulle få Jolie. När vi väl fick platsen så tänkte jag tacka nej till den och ställa honom i kö på nytt till augusti nästa år. Men eftersom det är sådant tryck på platserna här i Farsta så vågade vi inte chansa, plus att han ändå fyller två snart och vi tänkte att han kanske skulle få ut mer av att vara några dagar på förskolan medan jag är hemma med Jolie. Men det känns bara så konstigt och onödigt att någon annan ska ta hand om min lilla pojke när jag ändå är hemma. Ingen älskar ju honom lika mycket eller är lika rädd om honom som jag, så jag kan känna att han skulle ha det bäst hemma med mig. Det jobbigaste är att lita på att någon annan ska ta hand om honom och trösta honom. Jag som är en riktigt katastroftänkare ser ju bara faror framför mig - att han ska sätta mat i halsen, klämma fingrarna eller ramla och slå sig riktigt illa. Min lilla pojke, han är ju det mest värdefulla jag har!

 

Jag försöker att vara positiv och se fördelarna med det, att han får träffa andra barn och lära sig en massa saker. Men flera gånger om dagen tänker jag "Nej, jag vill inte, vi skiter i det här med förskola!". Idag när han vinkade hej då till mig och gav mig en stor, blöt puss och sedan gick iväg med Fredrik så grät jag en skvätt. Längtar tills dom kommer hem igen så jag får höra hur dagen har varit.