Det tog ca 30 minuter att klippa honom och han var sååå duktig och sa hela tiden "Winston tycker om" och satt stilla. Jag stod tårögd och tittade på, för det var lite sentimentalt när hans små lockar föll till golvet. Min älskade, lilla pojke, han är så fin i sin nya frisyr men jag är inte van än ♥

 

 

 

I fredags när jag lämnade Winston på förskolan så kom det inga tårar alls! Han gick bara rakt in, fram till frökens famn och tittade på mig. Jag sa "hej då Winston, mamma hämtar dig om en liten stund". Han vinkade inte, men tittade på mig hela tiden tills jag stängde dörren, sedan hörde jag han lilla röst som sa "Winston hungrig" (barnen får frukost varje morgon på förskolan). Det var en otrolig lättnad att inte behöva vända ryggen till en gråtande älskling. Vid hämtningen var dom inne med barnen och hade satt på musik så dom kunde dansa. Winston dansade för fullt med sina små kompisar och såg så glad ut :) Dagen hade gått jättebra och han hade inte alls varit ledsen. I måndags var han hemma men det gick lika bra att lämna på tisdagen inga tårar utan han gick in och tittade på mig när jag sa hej då och samma sak igår. Idag kom det dock tårar igen...men då på grund av att en annan flicka (som har skolats in senare än de andra barnen) var hysteriskt ledsen redan i hallen när vi kom. Winston blev nervös direkt och tittade på mig och började säga "mamma hungrig" och upprepade det tills jag svarade "ja, mamma är hungrig" och då blev han lugn (han ville att jag också skulle vara hungrig så att jag skulle följa med in på frukosten,lilla gubben...) Jag försökte vänta ut det andra barnet så att hon skulle sluta vara ledsen men det fortsatte även inne på avdelningen. Winston sökte ögonkontakt med mig (hade solglasögon på mig) så jag tog av mig glasögonen och tittade på honom och sa "precis som alla andra dagar så hämtar jag dig om en liten stund". Precis när jag öppnade dörren in till avdelningen så gick han in men vände sig sedan om och ville till min famn. Fröken (ja det heter pedagog men det låter så kallt och stramt) tog så fint emot honom och han började gråta i hennes famn. Det kändes dock inte lika jobbigt idag när jag har sett hur bra det har gått de senaste dagarna, jag vet att han bara blev påverkad av den ledsna flickan och jag vet att det kommer gå över fort. Även om jag fortfarande känner mig kluven gällande förskolan och att jag innerst inne egentligen skulle vilja ha honom hemma med mig, så känns det betydligt bättre och det är lättare att se fördelarna för honom när man inte behöver lämna honom ledsen. Jag är så glad att han får träffa små kompisar, måla med vattenfärg, dansa, ha sångsamling och leka ute. Men det är samtidigt väldigt konstigt att han gör alla dom sakerna utan mig och att jag missar flera timmar av hans dag. Nu väntar en dag hemma med min lilla Jolie och det är ju mysigt såklart, men jag längtar också redan efter att få gå och hämta Winston ♥

Idag gör Winston sin tredje dag själv på förskolan och jag tycker att det är så jobbigt. Igår var han så ledsen när jag lämnade honom. Jag förstod nästan att det skulle bli så eftersom han nu vet att jag går därifrån. Det blev ett snabbt avsked i dörren och en av pedagogerna tog upp honom i famnen. Han grät och skrek "mamma" och det sliter verkligen i hjärtat att bara gå därifrån (och dessutom lämna honom till en person som vi båda bara har kännt i 4 dagar). Grät en skvätt bakom solglasögonen på vägen hem. Ringde vid 10.30 och då var han glad och lekte men han hade varit ledsen lite till och från, det kändes lite bättre för mig att höra att han iallafall hade blivit glad igen efter att jag hade gått. Var säker på att jag skulle få ett samtal runt kl 11 då det var dags för vilan, tänkte att det kommer aldrig att gå...men dom ringde inte och kl 14 var jag där och hämtade honom. Hörde honom ropa glatt "mamma" och det tog några sekunder innan jag såg honom bland alla barn. Åh vad härligt att få se honom glad och äntligen få hämta hem honom. Dagen hade gått bra, som sagt hade han varit lite ledsen när han kom på att jag inte var där, men sedan hade han glömt bort det och lekt och varit glad. På vilan hade han varit ledsen med hade fått ligga i famnen och bli vaggad till sömns och hade sedan sovit. Så underligt att tänka att någon annan har vaggat mitt barn till sömns...sedan hade han ätit bra på lunchen och sedan var ju jag där och hämtade honom. 

 

Idag var det samma visa på morgonen, dock var han glad hela vägen och även i hallen när vi klädde av oss. Sedan sprang han faktiskt rätt in, men när pedagogen sa "och så säger vi hej då till mamma" så kom tårarna och han sprang tillbaka till mig i hallen. Bar upp honom och sa att jag snart skulle komma och hämta honom igen och sedan lämnade jag över honom och bara gick. Hörde hur han grät...fy asså...jag hem och satt i hallen och störtgrina och tänkte att jag vill inte mer, varför ska han vara där jag är ju liksom här hemma. Det är så tomt och tyst utan honom, Jolie ligger och sover och jag har städat som en galning för att få tiden att gå, men det går ju sååå långsamt. Men jag vet ju att det kommer vara så här ett tag, det är ju bara naturligt att han blir ledsen, jag blir ju också ledsen, men förhoppningsvis går det över snart. Man får ge det hela lite tid helt enkelt. 

Idag var det dags att lämna Winston själv på förskolan. Efter tre hela dagar med mig där skulle han stanna mellan 9-11. Jag var så nervös på morgonen men gjorde allt för att Winston inte skulle märka hur stressad jag var. Vi har ju pratat positivt om förskolan här hemma och han har haft tre jättebra dagar, så han var väldigt pepp imorse och satte sig i vagnen redan en kvart innan vi skulle gå. Han har även lärt sig att säga "förskolan" och säger det glatt flera gånger om dagen. Men vi gick iväg (mamma var också med för jag ville inte ha med Jolie in första dagen, så hon låg i vagnen och väntade utanför med mamma) och kom in på förskolan där jag först fyllde på hans låda med lite extrakläder. Sedan klädde jag av honom och sa samtidigt "idag kommer mamma gå iväg en stund och Winston stannar här och sen kommer jag och hämtar dig igen". En av pedagogerna tog emot honom och sa "nu säger vi hej då till mamma". Han vinkade, skrek glatt "förskolan" och skuttade in utan att se sig om efter mig. Var så otroligt lättad när jag gick därifrån, självklart var det en konstig känsla att lämna honom där, men så glad över att han inte grät och skrek. Väl hemma så var det ju inte så långt kvar tills jag skulle hämta honom så det kändes helt ok. Klockan 11 kommer jag in på avdelningen och han sitter vid bordet och äter apelsin. Alltså, den känslan när han tittar upp på mig och ropar "mamma!" och kommer springande mot mig. Då hade jag lätt kunnat gråta lite :) Fick höra att det hade gått jättebra och han hade inte varit ledsen. Någon gång hade han blivit lite påverkad av ett annat barn som grät, och hade frågat efter mig. Men när dom förklarade för honom att jag snart skulle komma och hämta honom så sa han bara "ja" och fortsatte att leka. Jag vet ju att det garanterat kommer dagar då han inte vill vara där och gråter efter mig, men jag är så otroligt lättad över att första dagen gick så bra. Imorgon ska han vara där 9-14. Min älskade, fina pojke!♥

Och så var det dags, den där dagen som har kännts sååå långt borta men som man vet närmar sig - Winston ska börja på förskolan. Igår började vi med inskolningen och det är tredagarsinskolning vilket innebär att en förälder är med i tre dagar från 9-14 så att barnet kan lära känna miljön och pedagogerna och samtidigt känna sig trygg eftersom mamma/pappa är där. Den fjärde dagen, vilket blir på tisdag för oss, så ska Winston vara där själv 9-11. Jag får ångest bara jag tänker på det!

Allt gick jättebra igår. Han fick börja dagen med att äta frukost med sina nya kompisar. Han åt dock inte så mycket eftersom det var så mycket liv och rörelse runt omkring och han hade fullt upp med att titta på de andra barnen. Sedan gick vi ut en stund och han  älskade att leka i sandlådan! Vi hade en även en liten fruktstund ute och Winston åt en massa banan :) Sedan var det dags för vila. Han la sig ner en stund på kudden men ville sedan upp och leka med allt kul (speciellt bilarna) som han visste fanns utanför. Eftersom han är van att sova på eftermiddagen runt 12.30 (vilan på förskolan är redan kl. 11) så struntade jag i att försöka få honom att sova och gick ut med honom. Vid 13 var det dags för lunch. Det serverades pastasallad och han åt ganska bra. Efter maten lekte han med klossar och bilar och när det var dags att gå hem vinkade han så gulligt till sina tre pedagoger. Dock ville han inte alls följa med hem när han förstod att vi skulle hämta vagnen, utan ville gärna stanna kvar ute på gården. Idag är Fredrik med honom och så tar jag sista inskolningsdagen på måndag. Sedan är det jag som kommer att hämta och lämna och jag är så nervös över hur det kommer gå (jag kommer ju dessutom ha med mig Jolie dit varje gång).

 

Jag känner mig så otroligt kluven över det här med förskolan. Helst av allt skulle jag faktiskt vilja ha honom hemma med mig och Jolie ett tag till. Vi satte ju honom i kö innan han var 6 månader (och satte 20:e augusti som startdatum eftersom det var tänkt att jag skulle börja jobba då) och visste ju inte då att vi skulle få Jolie. När vi väl fick platsen så tänkte jag tacka nej till den och ställa honom i kö på nytt till augusti nästa år. Men eftersom det är sådant tryck på platserna här i Farsta så vågade vi inte chansa, plus att han ändå fyller två snart och vi tänkte att han kanske skulle få ut mer av att vara några dagar på förskolan medan jag är hemma med Jolie. Men det känns bara så konstigt och onödigt att någon annan ska ta hand om min lilla pojke när jag ändå är hemma. Ingen älskar ju honom lika mycket eller är lika rädd om honom som jag, så jag kan känna att han skulle ha det bäst hemma med mig. Det jobbigaste är att lita på att någon annan ska ta hand om honom och trösta honom. Jag som är en riktigt katastroftänkare ser ju bara faror framför mig - att han ska sätta mat i halsen, klämma fingrarna eller ramla och slå sig riktigt illa. Min lilla pojke, han är ju det mest värdefulla jag har!

 

Jag försöker att vara positiv och se fördelarna med det, att han får träffa andra barn och lära sig en massa saker. Men flera gånger om dagen tänker jag "Nej, jag vill inte, vi skiter i det här med förskola!". Idag när han vinkade hej då till mig och gav mig en stor, blöt puss och sedan gick iväg med Fredrik så grät jag en skvätt. Längtar tills dom kommer hem igen så jag får höra hur dagen har varit.