För prick en vecka sedan blev Winston 11 månader. Nu är det alltså nedräkning till ettårsdagen och det gör mig faktiskt lite ledsen....vet inte varför riktigt, det är ju samtidigt roligt och spännande att få fira honom och ställa till med kalas för första gången. Men ändå...är den här underbara babytiden redan över? Det gick för fort. Hur jag än har försökt att ta vara på tiden, vara närvarande och njuta så har det gått fort, ett helt år liksom...

 

Lilleman utvecklas i rasande fart nu känns det som och för varje månad som går blir förändringarna ganska stora. Han går snabbt längs möblerna nu och släpper allt oftare taget helt. Gåvagnen är väldigt rolig och han går så fint med den. Från att ha varit överallt och inte kunnat sitta stilla så sitter han nu ibland i längre perioder och går helt in i något. Till exempel för nårga dagar sedan så hittade han en boll i Leos rum och sysselsatte sig i 45 minuter (!) med att kasta den framför sig, krypa efter, ta upp och kasta iväg den igen. Han gillar även att flytta klossar från en låda till en annan, om och om igen. Eller att ställa upp alla plastdjuren på en stol, en och en, och sedan lägga ner dom på golvet igen, en och en....Burkmat har han ju totalvägrat ett tag nu och det är bara hemlagat som gäller. Har lyckats hitta ett par rätter som han älskar som vi varvar med någon helt ny ibland. Han äter allt jag ger honom och det är så skönt! En ny favorit att äta är clementiner. Fyra nya ord kan han säga: (utöver mamma, pappa, lampa, bada) strumpa, ute, blomma och Gumpa (det är hans favoritnalle). Han härmar väldigt mycket och kan säga mjau, voff och "pip pip" som fågeln. Han "sjunger" och "pratar" väldigt mycket och dansar loss så fort han hör musik. Han känner igen när jag sjunger mormors lilla kråka och börjar genast att luta sig åt sidan. Han är en väldigt bestämt liten pojke, när han till exempel inte vill ha mer mat så vifftar han bort skeden och vill han ha någonting så pekar han gör han sig hörd... ;) Men han förstår även "nej" och oftast låter han saker vara som vi säger nej till (men lika ofta tittar han busigt på oss och gör tvärtom...) På morgonen ligger han gärna på min arm och gosar lite extra och det är så mysigt. Sov - och matrutinerna är fortfarande samma förutom att han nu vägrar välling på kvällen och istället vill ha bara ersättning. Därför har han de senaste två veckorna vaknat runt fyra och är hungrig, han får en flaska och somnar om till ca 7:20. Det är ju skönt med lite sovmorgon, men jag vill inte att han ska äta på natten. Men jag har lärt mig att det bara är faser som kommer och går och snart är allt som vanligt igen.