Känner mig så känslosam idag, lycklig och ledsen och tacksam och ja, allt på en gång. Låg på sängen med Jolie och Elton, solen sken in och Jolie satt och pillade en en leksak och var så nöjd, hade på Adele i bakgrunden och helt plötsligt känner jag bara hur känslorna far runt i kroppen och så börjar jag gråta som en barn. Den här lilla tjejen, en liten människa som ska växa upp och bli stor, att hon är min, min och Fredriks, att jag får vara hemma med henne och att det kommer gå alldeles för fort och snart sitter jag på ett kontor om dagarna och mammalivet hemma med mina hjärtan är över. Även om det är långt kvar (Jolie ska börja på förskola i augusti 2017) så vet jag att det går så fort. Kan verkligen inte förstå att Winston är så stor redan, det var nyss jag var hemma med honom och han var lika gammal som Jolie. Jag har levt i den här lilla bubblan så länge (gick på mammaledighet med Winston i oktober 2013 och hann aldrig börja jobba igen innan Jolie) och jag är så rädd för hur det ska vara utanför. Jag längtar inte alls efter att börja jobba, känner inte alls de där känslorna "jag behöver komma ut en sväng och träffa andra vuxna annars blir jag tokig", känner mest att jag vill vara hemma med mina barn för alltid (ok, jag vet att det inte går...) och jag kan inte föreställa mig en vardag där jag är på jobbet mer än med mina bebisar. Är så tacksam och njuter för fullt av tiden som är kvar då jag får vara hemma med Jolie, och Winston bara är på förskolan 6 timmar om dagen/tre dagar i veckan ♥