...hoppas jag! Här hemma har vi haft sjuka barn i två veckor! Bristningsgränsen är väldigt nära och när jag ser tillbaka på de två senaste veckorna förstår jag inte hur vi har klarat det. Första veckan var trots allt ganska "lugn" och det var inga större problem att vara hemma själv med båda. Jolie hade feber och lite hosta men var i stort sett som vanligt på dagarna. Nätterna var dock riktigt jobbiga och Fredrik tog alla första veckan. Mot helgen blev även Winston sjuk med hög feber och hosta. Han har ju tendens att få förkylningsastma vilket han fick. Tur att vi har Flutide och Bricanyl utskrivet som vi ska använda så fort vi hör att det piper i lungorna. Fredrik fortsatte att ta Jolie under natten (han sov på soffan med henne i vagnen bredvid) och jag har sovit med en kokhet liten Winston i vår säng.

Mitten på förra veckan blev Jolie sämre (medan Winston tack och lov blev lite bättre!) och fick värre hosta men fortfarande helt ok i allmäntillståndet. Under helgen var det riktigt jobbigt och vi ringde ett par vändor till 1177 och var redo att åka in till akuten både lördag och söndag då febern låg på 39 grader och hostan var hemskt påfrestande för henne. Vi har turats om med att ta henne på natten då hon har vaknat ca en gång i timmen. Vissa nätter har hon inte sovit alls, utan bara skrikit och sovit i perioder på typ en kvart för att sedan vakna och gråta igen. Alltså det är verkligen fruktansvärt att höra sitt barn gråta och vara så olycklig och inte kunna göra något åt det. Och att vara helt sömnberövad och orolig samtidigt gör att man blir tokig! Vi har tryckt i oss socker och koffein, sovit i skifft och tyvärr sagt en del saker till varandra som vi egentligen inte menar. Att ha sjuka barn tär verkligen på en!

I måndags var vi på vårdcentralen med Jolie. Vi ville att någon skulle lyssna på lungorna (då vi var så oroliga för lunginflammation) och även vara säkra på att det inte var något annat i och med den ihållande febern. Vi fick en AT-läkare som lyssnade på henne tittade i öron och hals och konstaterade att det "bara" var influensa och att vi bara skulle stå ut tills det gick över. Ca två timmar senare blev Jolie helt plötsligt mycket sämre igen, hon gnällde och grät oavbrutet, febern låg på 39 grader, hon ville inte äta och blev slö och svår att få kontakt med. I ca 5 timmar väntade vi innan vi ringde vårdguiden som sa att vi direkt skulle åka in med henne till akuten. Väl där gick det väldigt fort tills vi fick träffa en läkare. Han undersökte Jolie (som gallskrek konstant och sedan bara däckade i min famn) och konstaterade att hon hade influensan OCH början på en öroninflammation. Han sa att hon förmodligen hade väldigt ont (i örat och även i halsen där hon var väldigt röd) och därför blivit så påverkad. Enligt honom borde även läkaren på vårdcentralen ha sett att hon var röd i örat...sista gången jag accepterar att en AT-läkare undersöker mina barn! Vi fick iaf penicillin utskrivet som hon börjad med igår. Inatt har jag sovit 4 timmar... men idag verkar hon äntligen må bättre. Ingen feber och hon har varit på bra humör och kunnat sitta själv och leka. Hon somnade strax innan kl 19 och har hittills bara vaknat två gånger för att få nappen. HOPPAS att vi får sova inatt! 

Känner mig så känslosam idag, lycklig och ledsen och tacksam och ja, allt på en gång. Låg på sängen med Jolie och Elton, solen sken in och Jolie satt och pillade en en leksak och var så nöjd, hade på Adele i bakgrunden och helt plötsligt känner jag bara hur känslorna far runt i kroppen och så börjar jag gråta som en barn. Den här lilla tjejen, en liten människa som ska växa upp och bli stor, att hon är min, min och Fredriks, att jag får vara hemma med henne och att det kommer gå alldeles för fort och snart sitter jag på ett kontor om dagarna och mammalivet hemma med mina hjärtan är över. Även om det är långt kvar (Jolie ska börja på förskola i augusti 2017) så vet jag att det går så fort. Kan verkligen inte förstå att Winston är så stor redan, det var nyss jag var hemma med honom och han var lika gammal som Jolie. Jag har levt i den här lilla bubblan så länge (gick på mammaledighet med Winston i oktober 2013 och hann aldrig börja jobba igen innan Jolie) och jag är så rädd för hur det ska vara utanför. Jag längtar inte alls efter att börja jobba, känner inte alls de där känslorna "jag behöver komma ut en sväng och träffa andra vuxna annars blir jag tokig", känner mest att jag vill vara hemma med mina barn för alltid (ok, jag vet att det inte går...) och jag kan inte föreställa mig en vardag där jag är på jobbet mer än med mina bebisar. Är så tacksam och njuter för fullt av tiden som är kvar då jag får vara hemma med Jolie, och Winston bara är på förskolan 6 timmar om dagen/tre dagar i veckan ♥