Det har varit ett par tuffa dagar sedan torsdag förra veckan. Winston vaknade då med feber och var hemma från förskolan. Nog med att det kan bli väligt kaosigt när båda är hemma, men då en dessutom är sjuk...man kan väl säga att jag var rätt svettig och trött när det dagen var slut. På fredagen vabbade Fredrik och Winstons feber (som var uppe i 40 grader nästan hela tiden) höll i sig till söndag kväll. Så jobbigt att se sin lilla bebis (jag vet- han är ingen bebis längre!) ha så hög feber. Hade båda barnen själv både måndag och tisdag (Winston går på förskolan tis-tors) och det var mer än kaos. Asså det var något som hände precis hela tiden. Winston var inte alls sig själv, visst är han trotsig i vanliga fall, men inte på det här sättet. Han ritade på mattan, lekte med Eltons mat, kastade leksaker överallt (och på mig), klättrade på kökssoffan (där han absolut inte får vara själv), vägrade klä på sig varje gång vi skulle ut med hunden, vägrade blöjbyten, kastade mat på mig....listan kan go on and on. Mitt i allt det här måste jag ju även ta hand om Jolie och pumpa och laga mat och rasta hund...jag var totalt gråtfärdig när Fredrik äntligen kom hem och Winston däckade i sin säng innan klockan sju. Tyckte inte att han var redo att komma tillbaka till förskolan så han var även hemma igår och körde en repris på måndagen. Ibland, när det blir så här, så undrar man om man är med i dolda kameran eller om naturlagarna inte borde hindra sånt här från att hända.

Jolie är en väldigt lätt bebis att ha att göra med och det är tur! Men jag får så himla dåligt samvete när hon får sitta i babysittern eller ligga någonstans bara för att Winston kräver så mycket och man tänker att hon ändå är nöjd och inte förstår på samma sätt att hon inte får all min uppmärksamhet. Man får hela tiden pussla med tiden och uppmärksamheten och försöka vara så närvarande som möjligt för båda. Jag kan väl säga att "tvåbarnschocken" har kommit ganska rejält så här i efterhand. Men det är ju inte alltid kaos, för det meta är det faktiskt inte alls kaos utan bara mysigt, men just dom här senaste dagarna har varit helt galna. Det är tur att mitt i allt så har Jolie haft väldigt bra nätter (vilket hon för det mesta alltid har) där hon har sovit i sträck 22.30 - 05.45. Att få sova 7 timmar i sträck är ju helt magiskt! :) En utvilad förälder är en bra förälder tycker jag, är man trött så tappar man tålamodet mycket fortare och jag hatar att känna att jag inte har haft tillräckligt med tålamod. Idag är Winston tillbaka på förskolan och det känns jobbigt. Jag älskar att ha båda hemma (ja, trots att det är galet ibland) och det är fortfarande lika ångestfyllt att lämna honom, även om det tack och lov inte är några tårfyllda avsked, så vill jag ju helst av allt vara med båda mina barn hela tiden ♥