Tiden flyger verkligen fram och nu är det tre veckor och tre dagar sedan kejsarsnittet. Är så himla förvånad över hur bra jag har mått den här gången. Jag har ju i stort sett inte haft ont alls! Inte en enda gång har jag haft svårt att ta mig upp ur sängen eller kännt mig orörlig. Efter förra snittet kunde jag bli liggande i sängen och gråta för att jag helt enkelt inte kunde ta mig upp själv. Den här gången har jag fått påminna mig själv om att ta det lugnt och inte röra mig för mycket då jag har kunnat röra mig så himla mycket. Har bakat, städat, varit ute med Elton, varit nere i affären (och varit på Ikea!). Det enda jag inte gör är att lyfta något tyngre än Jolie. Är otroligt tacksam över att det har kännts så bra den här gången, var ju beredd på att känna mig som förra gången då jag hade det ganska tufft i ca 2,5 vecka. Är liksom mer rörlig och pigg nu efter snittet än vad jag var de sista veckorna som gravid. Har gått ner 12 kilo sen vi kom hem (gick upp totalt 6 kilo under graviditeten) och jag antar att det beror på att jag pumpar ut mjölk.

En annan stor skillnad från när jag fick Winston är att jag inte alls är lika känslig och ångestfylld. Klart att man blir orolig och gråter en skvätt då och då (men mest av lycka över att vi har vår fina tjej här hos oss), men när vi kom hemmed Winston hade jag sådan ångest över att något skulle hända honom. Kunde titta på honom och bara börja störtgråta för att jag kände mig så sårbar och beroende av honom, kände att jag dör om något händer honom. Ville inte ens att Fredrik skulle gå ut och gå med honom själv i vagnen för jag kunde bara tänka på att han skulle glömma att sätta i bromsen på vagnen när han tog upp hundbajs och att den skulle rulla ut på gatan...Men det är väl inte så konstigt egentligen när man går från att inte ha några barn till att vara med om det största någonsin och få sitt första.