Konstig dag idag. En dag precis som alla andra, men ändå helt annorlunda. Som om alla dagar fram tills igår bara är raderade. Och från och med idag och framåt är det dessa annorlunda dagar som gäller...
Kan inte sluta tänka på farmor...lilla farmor...aldrig mer kommer jag att få träffa henne och det är bara så himla overkligt. Hur kan man finnas en dag och nästa dag vara borta?

Varje gång jag tänker på något annat, om jag skrattar en stund eller tänker på något som gör mig glad så är det som en liten sten ligger i skon och irriterar mig, gör sig påmind. Och så försvinner leendet och jag kommer på vad det är som snurrar på repeat i huvudet. Farmor är borta. För alltid.

Hade inte träffat henne på ett långt tag. Alldeles för längesen. Och jag kan inte släppa det. Att jag inte inte fick träffa henne en sista gång. Krama henne en sista gång. Prata med henne en sista gång. Och vad tänkte hon sina sista minuter? Undrade hon varför jag inte var där? Undrade hon vart jag hada tagit vägen? Trodde hon att jag hade glömt henne?

Jag kommer aldrig att glömma dig farmor, har så många fina minnen från min barndom med dig och det är jag så glad för. För de kan jag ta fram nu när jag är ledsen och de kan trösta mig och värma mig och jag kan minnas dig med ett leende inombords...

Farmor, min lilla ängel ♥