Det har varit ett par tuffa dagar sedan torsdag förra veckan. Winston vaknade då med feber och var hemma från förskolan. Nog med att det kan bli väligt kaosigt när båda är hemma, men då en dessutom är sjuk...man kan väl säga att jag var rätt svettig och trött när det dagen var slut. På fredagen vabbade Fredrik och Winstons feber (som var uppe i 40 grader nästan hela tiden) höll i sig till söndag kväll. Så jobbigt att se sin lilla bebis (jag vet- han är ingen bebis längre!) ha så hög feber. Hade båda barnen själv både måndag och tisdag (Winston går på förskolan tis-tors) och det var mer än kaos. Asså det var något som hände precis hela tiden. Winston var inte alls sig själv, visst är han trotsig i vanliga fall, men inte på det här sättet. Han ritade på mattan, lekte med Eltons mat, kastade leksaker överallt (och på mig), klättrade på kökssoffan (där han absolut inte får vara själv), vägrade klä på sig varje gång vi skulle ut med hunden, vägrade blöjbyten, kastade mat på mig....listan kan go on and on. Mitt i allt det här måste jag ju även ta hand om Jolie och pumpa och laga mat och rasta hund...jag var totalt gråtfärdig när Fredrik äntligen kom hem och Winston däckade i sin säng innan klockan sju. Tyckte inte att han var redo att komma tillbaka till förskolan så han var även hemma igår och körde en repris på måndagen. Ibland, när det blir så här, så undrar man om man är med i dolda kameran eller om naturlagarna inte borde hindra sånt här från att hända.

Jolie är en väldigt lätt bebis att ha att göra med och det är tur! Men jag får så himla dåligt samvete när hon får sitta i babysittern eller ligga någonstans bara för att Winston kräver så mycket och man tänker att hon ändå är nöjd och inte förstår på samma sätt att hon inte får all min uppmärksamhet. Man får hela tiden pussla med tiden och uppmärksamheten och försöka vara så närvarande som möjligt för båda. Jag kan väl säga att "tvåbarnschocken" har kommit ganska rejält så här i efterhand. Men det är ju inte alltid kaos, för det meta är det faktiskt inte alls kaos utan bara mysigt, men just dom här senaste dagarna har varit helt galna. Det är tur att mitt i allt så har Jolie haft väldigt bra nätter (vilket hon för det mesta alltid har) där hon har sovit i sträck 22.30 - 05.45. Att få sova 7 timmar i sträck är ju helt magiskt! :) En utvilad förälder är en bra förälder tycker jag, är man trött så tappar man tålamodet mycket fortare och jag hatar att känna att jag inte har haft tillräckligt med tålamod. Idag är Winston tillbaka på förskolan och det känns jobbigt. Jag älskar att ha båda hemma (ja, trots att det är galet ibland) och det är fortfarande lika ångestfyllt att lämna honom, även om det tack och lov inte är några tårfyllda avsked, så vill jag ju helst av allt vara med båda mina barn hela tiden ♥

 

Förra veckan blev vår lilla docka 2 månader. Hon är en glad och nöjd liten bebis och det är vi så tacksamma för. Hon är väldigt lik Winston i sitt humör, hon har väldigt lätt till skratt och gråter bara när hon är hungrig. Hon sover väldigt bra om nätterna, hon somnar runt 23 för natten och vaknar vid 5 då hon äter och somnar om. Två gånger har hon sovit hela nätter fram till kl 6! Vi har inte börjat med några fasta rutiner än, men dagarna ser ganska lika ut i hur hon sover och äter. Brukar ha som regel att hon inte ska vara vaken mer än 2-3 timmar i sträck och att det inte ska gå mer än 3 timmar mellan varje mål, då sover hon bra på natten och kan gå ca 6 timmar utan mat. Hon tycker om att sitta i sin babysitter och titta på vad vi gör och hon älskar när man sitter framför henne och pratar med henne. Hon "pratar" och ler och igår fick vi höra ett riktigt skratt för första gången. Det var så mysigt att jag fick rysningar över hela kroppen! Det slår mig flera gånger om dagen att den här fantastiska lilla människan är min dotter och att vi har så mycket roligt framför oss.

Åh vad vi älskar dig Jolie! ♥

Lindex har ju så himla fina barnkläder och detta skulle jag så gärna vilja ha till Winston - älskar färgen och de söta djuren! Byxor 179 kr, Sweatshirt 149 kr, Mask 39 kr. 

 

 

I fredags när jag lämnade Winston på förskolan så kom det inga tårar alls! Han gick bara rakt in, fram till frökens famn och tittade på mig. Jag sa "hej då Winston, mamma hämtar dig om en liten stund". Han vinkade inte, men tittade på mig hela tiden tills jag stängde dörren, sedan hörde jag han lilla röst som sa "Winston hungrig" (barnen får frukost varje morgon på förskolan). Det var en otrolig lättnad att inte behöva vända ryggen till en gråtande älskling. Vid hämtningen var dom inne med barnen och hade satt på musik så dom kunde dansa. Winston dansade för fullt med sina små kompisar och såg så glad ut :) Dagen hade gått jättebra och han hade inte alls varit ledsen. I måndags var han hemma men det gick lika bra att lämna på tisdagen inga tårar utan han gick in och tittade på mig när jag sa hej då och samma sak igår. Idag kom det dock tårar igen...men då på grund av att en annan flicka (som har skolats in senare än de andra barnen) var hysteriskt ledsen redan i hallen när vi kom. Winston blev nervös direkt och tittade på mig och började säga "mamma hungrig" och upprepade det tills jag svarade "ja, mamma är hungrig" och då blev han lugn (han ville att jag också skulle vara hungrig så att jag skulle följa med in på frukosten,lilla gubben...) Jag försökte vänta ut det andra barnet så att hon skulle sluta vara ledsen men det fortsatte även inne på avdelningen. Winston sökte ögonkontakt med mig (hade solglasögon på mig) så jag tog av mig glasögonen och tittade på honom och sa "precis som alla andra dagar så hämtar jag dig om en liten stund". Precis när jag öppnade dörren in till avdelningen så gick han in men vände sig sedan om och ville till min famn. Fröken (ja det heter pedagog men det låter så kallt och stramt) tog så fint emot honom och han började gråta i hennes famn. Det kändes dock inte lika jobbigt idag när jag har sett hur bra det har gått de senaste dagarna, jag vet att han bara blev påverkad av den ledsna flickan och jag vet att det kommer gå över fort. Även om jag fortfarande känner mig kluven gällande förskolan och att jag innerst inne egentligen skulle vilja ha honom hemma med mig, så känns det betydligt bättre och det är lättare att se fördelarna för honom när man inte behöver lämna honom ledsen. Jag är så glad att han får träffa små kompisar, måla med vattenfärg, dansa, ha sångsamling och leka ute. Men det är samtidigt väldigt konstigt att han gör alla dom sakerna utan mig och att jag missar flera timmar av hans dag. Nu väntar en dag hemma med min lilla Jolie och det är ju mysigt såklart, men jag längtar också redan efter att få gå och hämta Winston ♥

Sitter ner med en kopp kaffe och andas ut lite medan båda barnen sover! Det har varit en ganska crazy morgon...Är hemma själv med båda barnen som inte är riktigt hundra. Winston har haft feber med hosta och snor som rinner, men är nu lite bättre. Bara hostan som är kvar. Jolie är lite snorig men är annars som vanligt. Vaknade natten till söndag av att Fredrik hade varit uppe och matat henne och sa att hon var täppt i näsan. Asså vilken ångest! Har ju bara gått och väntat på att Winston skulle bli sjuk i samband med förskolestarten och i fredags kom det, på kvällen blev han hängig och snoret började rinna. Min största rädsla har ju varit att Jolie ska bli sjuk (därför var vi inne på ibörjan att vi eventuellt skulle skjuta på förskolestarten till september, men nu blev det ju inte så) när hon är så liten, så jag började ju störtgrina där på natten och tänkte att du blir det ett besök på akuten...satt uppe med henne till kl 6 på morgonen och lät henne sova i min famn medan jag tittade på "Cinderella". Sedan kom Fredrik upp och var med henne fram till kl 8 så att jag fick sova. Hon blev aldrig värre under dagen igår, utan det funkade bra att sprya näsan med renässans och hon kunde äta och sova utan problem. Inatt har jag sovit med henne i babynestet i vår säng. Skönt att kunna titta till henne än när hon ligger själv i vaggan. Idag är det samma, ibland blir hon lite snorig och då sprayar jag bara och så lättar det. Hoppas verkligen att hon inte blir värre...Winston kan förhoppningsvis gå till förskolan på torsdag. Så synd att det blev ett långt avbrott nu när det gick så bra i fredags på förskolan. Han grät när jag lämnade honom men sedan när jag hämtade så fick jag höra att det hade gått över jättefort och att han hade varit glad resten av dagen och sovit och ätit bra. Får se hur det går när han kommer tillbaka igen. Nu hör jag en liten Jolie som knorrar ute i vagnen, så jag antar att hon vaknar strax och vill ha mat :)