Idag gör Winston sin tredje dag själv på förskolan och jag tycker att det är så jobbigt. Igår var han så ledsen när jag lämnade honom. Jag förstod nästan att det skulle bli så eftersom han nu vet att jag går därifrån. Det blev ett snabbt avsked i dörren och en av pedagogerna tog upp honom i famnen. Han grät och skrek "mamma" och det sliter verkligen i hjärtat att bara gå därifrån (och dessutom lämna honom till en person som vi båda bara har kännt i 4 dagar). Grät en skvätt bakom solglasögonen på vägen hem. Ringde vid 10.30 och då var han glad och lekte men han hade varit ledsen lite till och från, det kändes lite bättre för mig att höra att han iallafall hade blivit glad igen efter att jag hade gått. Var säker på att jag skulle få ett samtal runt kl 11 då det var dags för vilan, tänkte att det kommer aldrig att gå...men dom ringde inte och kl 14 var jag där och hämtade honom. Hörde honom ropa glatt "mamma" och det tog några sekunder innan jag såg honom bland alla barn. Åh vad härligt att få se honom glad och äntligen få hämta hem honom. Dagen hade gått bra, som sagt hade han varit lite ledsen när han kom på att jag inte var där, men sedan hade han glömt bort det och lekt och varit glad. På vilan hade han varit ledsen med hade fått ligga i famnen och bli vaggad till sömns och hade sedan sovit. Så underligt att tänka att någon annan har vaggat mitt barn till sömns...sedan hade han ätit bra på lunchen och sedan var ju jag där och hämtade honom. 

 

Idag var det samma visa på morgonen, dock var han glad hela vägen och även i hallen när vi klädde av oss. Sedan sprang han faktiskt rätt in, men när pedagogen sa "och så säger vi hej då till mamma" så kom tårarna och han sprang tillbaka till mig i hallen. Bar upp honom och sa att jag snart skulle komma och hämta honom igen och sedan lämnade jag över honom och bara gick. Hörde hur han grät...fy asså...jag hem och satt i hallen och störtgrina och tänkte att jag vill inte mer, varför ska han vara där jag är ju liksom här hemma. Det är så tomt och tyst utan honom, Jolie ligger och sover och jag har städat som en galning för att få tiden att gå, men det går ju sååå långsamt. Men jag vet ju att det kommer vara så här ett tag, det är ju bara naturligt att han blir ledsen, jag blir ju också ledsen, men förhoppningsvis går det över snart. Man får ge det hela lite tid helt enkelt.