På onsdag går jag in i vecka 30 och nu är det inte långt kvar tills vår efterlängtade lillebror är här. Men herregud så orolig jag är hela tiden. Ända sedan jag började känna sparkar i vecka 25 så är jag väldigt uppmärksam på hur livlig min lilla älskling är i magen. Och det har varit en himla drag varje dag med riktiga karatekickar så hela magen hoppar. Och varje gång blir jag lika glad, för att jag vet att han är där inne.

 

Igår var jag väldigt aktiv med besök på Ikea och sedan fixade jag i rummet hela eftermiddagen och kvällen. Jag hade hela tiden i bakhuvudet att jag inte hade kännt lika mycket sparkar, men antog att det var för att jag hade rört mig så mycket. Han sparkar annars nästan alltid bara när jag sitter stilla. Vid åtta på kvällen satte jag mig äntligen ner och väntade på att få känna lite aktivitet. Drack lite isvatten och buffade lite på magen medan jag kollade på Solsidan. Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte kännt något och jag började få lite lätt panik. Tänkte att jag inte borde ha bäddat i ordning spjälsängen för nu är det något som är fel. Googlade lite och läste både den ena och det andra, nio barn som föds döda varje vecka och att det ibland är lite mindre aktivitet i magen. Självklart hakar jag upp mig på det värsta och börjar gråta. Fredrik tycker att vi ska ringa akuten om jag vill men att det säkert inte är någon fara. Jag singer till SÖS men hinner inte säga mer än att jag är i v 29 och upplever att fosterrörelserna har avtagit, fören jag börjar gråta igen och Fredrik får ta över samtalet. Sedan lägger han på och säger att dom tycker att vi ska komma in och göra ett ultraljud. Jag tänker bara "nu händer det mig, nu blir jag en av alla dom som har otur och något går snett med bebisen i magen". Tänker även på att jag har sovit på höger sida inatt och att det är mitt fel och bebisen har inte fått tillräckligt med syre. Fredrik åker iväg för att hämta lillasyster som ska passa Leo och Elton och de 20 minuterna han är borta känns som världens längsta. Gråter hela vägen in till SÖS, men försöker skärpa till mig när vi väl är framme för att folk inte ska titta på mig. Men hela sjukhusmiljön som jag avskyr gör att jag inte kan hålla det inne.

 

Väl inne på förlossningsavdelningen så väntar dom på oss och jag får komma in i ett undersökningsrum direkt. De börjar med att lyssna efter hjärtat och det tar några sekunder innan hon äntligen hittar rätt och vi hör lillens hjärtljud. "Det slår jättefint" säger hon och jag känner mig genast lite lugnare. Hon går iväg och sedan kommer doktorn som gör ett ultraljud. Även där  ser allt bra ut, vi ser vår lilla älskling på skärmen, han sparkar runt med fötterna och får även hicka som vi kan se :) Det var så otroligt skönt att ligga där och titta på honom och veta allt var bra. Läkaren sa att det var bra att vi kom in, det är så lätt att bara göra ett ultraljud och säkerställa att allt är bra än att ignorera sin oroskänsla. Och det var ju skönt att höra, kände mig först lite dum som hade jagat upp mig så mycket och så var allt bra. Men å andra sidan så händer ju det värsta ibland och jag hade aldrig kunnat sova eller lugna ner mig om vi inte hade åkt in. Gråter hela vägen hem av lättnad och somnar sedan helt utmattad. Frågade dessutom läkaren om det stämmer att man inte ska sova på höger sida, och hon sa att jag sover på precis vilken sida jag vill, men att man ska undivka att sova på rygg.

 

Usch vad nojig man blir av allt man läser. Jag oroar mig säkert minst en gång om dagen över att något ska gå fel. Är det bara jag eller var ni också väldigt oroliga under graviditeten?